Hoppa till innehåll

Med känslorna utanpå

Jag är en känslomänniska. Dessutom en extremt känslig sådan, och det var oerhört jobbigt när jag var barn. Min uppväxt var ganska ensam och jag tillbringade mycket tid med att ”fantisera”, lyssna på musik och sagor. Min favoritsyssla var att klä ut mig och låtsas att jag var någon annan. Jag gick aldrig på dagis, men i olika barngrupper inom Svenska kyrkan. Jag levde i min egen fantasivärld.

Att hamna på lekis blev för mig en chock.

Runt omkring mig fanns högljudda och utåtagerande barn. Själv vara jag timid, tystlåten och som sagt mycket, mycket känslig.

Med åren har jag lärt mig, dels att det är ”fel” att vara känslig och dels har jag lärt mig värna mig. Ja, på så vis att jag byggt upp en tjock mur.

Andras känslor

I vuxen ålder lärde jag mig något nytt om mig själv – att jag känner in andra människors känslor. Det är inte helt ovanligt. De allra flesta känner in sin omgivning till en eller annan grad. Jag har dock långa perioder gått runt i förvirring över det som pågått inom mig. Tills jag lärde mig skilja på mitt och andras.

Min känslighet gör mig även till en så kallad konstnärssjäl. All sorts konst är självklar för mig och något jag både gläds åt och inspireras av. Min största och högsta dröm är att få bli ”konstnär”. Jag vill uttrycka mig inom alla konstformer. Det finns bara ett problem – mina murar.

Rädslan för att bli sårad, missförstådd, kritiserad
och utskrattad är vansinnigt stark inom mig.

Eftersom jag tillbringat så mycket tid till att stänga för och stoppa upp allt som kan verka sårande så har jag även stängt av min kreativitet. Rädslan för att bli sårad, missförstådd, kritiserad och utskrattad är vansinnigt stark inom mig. Så till den milda grad att jag bromsat allt vad uttryck heter. För att skydda mig själv.

Vad ska man med en känslomänniska till?

Mycket sällan har jag hittat miljöer där min känslighet varit till fördel. Möjligtvis inom teatern. Jag trodde att jag helt skulle kunna gå upp i en roll, men där fann jag också prestationskraven.

Vår värld är så oerhört tävlingsinriktad. The survival och the fittest är regel överallt, och jag finner inget fredat rum. Vårt samhälle är uppbyggt för ”vinnare” och ingen tror att de kommer bli ”förlorare” så de monterar ned trygghetssystemen. Det gör mig vansinnig.

Utan empati dör vi

Jag är inte bara känslig, jag är empatisk också. Jag känner med allt och alla. Särskilt de som lider. Djur och natur ligger mig närmast hjärtat, men även barn och kvinnor. Orättvisor av alla de slag drabbar mig hårt, men jag måste stänga av.

Annars går jag sönder.

Så jag behöver min fantasivärld. Den som jag tog avsked ifrån som barn. Nu behöver jag den igen. Som jag alltid behövt den.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.