Hoppa till innehåll

Målsättning

Ordet ”målsättning” fungerar som ett rött skynke för mig. Som med alla ord så handlar det förstås om vad man tolkar in i det, och för mig hamnar målsättning i samma grupp som prestation, tillväxt och vinnarskalle. Det är elitistiska ord som vårt samhälle idag bygger på. Du ska vara ambitiös, lydig och lönsam. Annars…

Många har försökt få mig att, liksom med struktur och rutiner, se målsättning som något bra. Och sätter du målet själv är det ju inte så farligt. Eller? Jo. Det har inte spelat den minsta roll för mig vem som satt upp målet. Jag har ögonblickligen känt mig instängd, irriterad och stressad.

Men har du då aldrig haft några mål i ditt liv?, kanske du undrar. Både ja och nej. Jag har egentligen aldrig formulerat mål. Om jag velat göra eller ha något, då har jag fokuserat på det. Men sätta mål? Nix pix. Ändå har det tagit mig någonstans. Kanske inte till karriärens topp eller till stora framgångar, men jag har gjort det mesta som jag känt starkt för.

Mitt enda mål är mellanmålet

Vad gäller skrivandet säger alla experter att det är bra att sätta upp ett mål. När ska boken (eller vad det nu gäller) vara klar? Ge dig själv en deadline att jobba mot. Jaha, en deadline. Var det det du menade? Då är jag med på tåget. En deadline är något helt annat för mig. Det är en tidsbegränsning som visar när något ska vara klart. Jag kan hålla en deadline. Men kom inte dragande med en massa mål. Om det inte är ett mellanmål förstås…

Jag läste någonstans att det finns de som inte drivs av att sätta mål. De kan drivas av något annat, som till exempel glädje. Direkt jag talar om detta för en ”målmänniska” så kommer det genast mothugg. Man skriver inte en bok på bara glädje, eller ännu värre – på inspiration! Nä, DU gör kanske inte det. Men det betyder inte att andra inte kan det.

Den blå gitarren

På min 50-årsdag fick jag en blå gitarr, precis som jag önskat mig. I samma veva hittade jag en svensk gitarrlärare i Berlin. Han påstod att han förstod mina behov och vi satte igång att öva. Jag ville följa glädjen och slippa känna prestation, men varken han eller någon annan i min omgivning fattade hur jag tänkte. Det slutade med att jag inte längre vill röra gitarren. Jag känner mig missförstådd och sorgsen när jag ser den.

Tänk på att alla är olika. Det finns de som inte drivs av att sätta mål, eller som gillar att prestera. Låt dem följa sin egen väg och hitta det som tänder gnistan i dem. Då kan de lysa sig fram på sitt eget vis.