Hoppa till innehåll

Att våga säga ifrån

Jag har alltid analyserat mig själv, mina tankar, känslor och mitt beteende. Mitt analyserande har även innefattat andra och deras tankar, känslor och beteenden. När det gått snett på något sätt har jag haft för vana att ta på mig hela skulden. Visst var det mitt fel! Det är förstås ett mönster jag skapade i barndomen. På senare år har jag dock börjat se igenom den här ”sanningen” – och den hjälper mig även i skrivandet!

De allra flesta av oss pekar gärna finger på andra när vi hamnat i en konflikt. Det är ju den som gjort fel, inte jag. I nästa ögonblick har jag däremot tittat på mig själv och sedan helt sonika tagit på mig skulden. Det blev ju fel för att jag inte var tydlig nog eller för att jag är si eller så. Känns det igen?

Jo, det är så man ofta beskriver kvinnor som lever i våldsamma relationer. De rättfärdigar mannens våldsamma beteende mot dem genom att ta på sig skulden. De skäms för att medge vad de hamnat i.

Vad säger magkänslan?

Här är det nog läge att säga att jag aldrig blivit utsatt för våld i hemmet – eller någon annanstans heller. Det är andra upplevelser och situationer som skapat mitt inlärda beteende, men mönstret är detsamma. (Jag har redan skrivit ett långt inlägg om skuld och gränssättning.)

Det jag vill säga är att det visserligen är bra att analysera sig själv och hur man agerar gentemot andra, men det är lika viktigt att vara uppmärksam på det man själv känner i en viss situation. Hur känns det i magen? Finns där ett motstånd?

Så vet du att du blivit respektlöst behandlad

Känslorna är en bra guide man kan och egentligen bör följa. Då menar jag inte de stora brusande emotionerna, utan det du känner i maggropen. Många gånger har jag känt skuldens blytyngd blandad med något annat som förvirrat mig,

Långt senare har jag insett att känslan i maggropen gav mig viktig information. Om du upplever att någon ljuger eller försöker manipulera dig, då kan jag slå vad om att du får en obehagskänsla i magen: en klump, en kyla, en kramp. Om du är nedstämd och låg efter att ha umgåtts med någon, ta och undersök vad det är du verkligen känner i magen.

Det är okej att säga ifrån

För den som inte har samma problem med skuld som jag har haft, då kan det verka som att jag försöker sparka upp redan vidöppna dörrar. Det är om du haft för vana att trycka ner dig själv som informationen kan vara matnyttig. För ingen är rakt igenom god eller rakt igenom ond. Inte ens du!

Alltså är det okej att säga ifrån när du blir sårad. Om inte annat för att den andra får en möjlighet att förklara eller förstå. Dessutom skulle vi alltid ge den andra samma chans om den sa ifrån, så varför är det värre att du sårar andra än att de sårar dig? Det borde ju vara lika illa, eller hur?

Vad har det här med skrivandet att göra?

Ja, det kan man fråga säg. De som är mer erfarna, framgångsrika och kloka än jag har sagt att en författare måste kunna lita på sin egen känsla. Många kommer att ha åsikter om det man skriver. Vissa kommer hylla det, några avsky det och andra kommer att ifrågasätta varje ord.

Jag har upplevt alltihop. Det har slagit undan benen på mig varje gång, trots att jag känt av ett annat budskap i maggropen. Jag känner när folk ger tomt beröm (och givetvis också när det kommer från hjärtat), när kritiken egentligen handlar om avundsjuka, och när sönderplockandet handlar om personens egen rädsla.

Ändå har jag alltid tagit på mig skulden. Det är JAG som inte kan skriva. Det är MIG det är fel på. Men så slog det mig, det finns inga rätt och fel inom konsten. Det finns bara bättre och sämre försök.

Inte alla kommer uppskatta det du skriver så se till att du gillar det själv!