Skip to content

Sårbarhet en förutsättning för bra konst

Corona har gett mig tid till reflektion och jag känner mig nyfiken på att undersöka de saker som kommer upp. Jag har fortsatt att fundera på den nedärvda programmeringen att göra ”rätt” och hur det påverkat mig och mitt uttrycksbehov. I samma veva dyker minnen upp, tillfällen då rädslan triggats eller förvärrats. Min första stora kärlek var teatern, men rädslan förstörde den kärleken och så här gick det till.

Om jag ska vara ärlig så var dans och cirkus mina första kärlekar, förutom musik förstås! Som 5-åring längtade jag efter att få dansa och min högsta dröm var att bli balettdansös. Tyvärr fanns det inga som helst dansgrupper där jag växte upp. Jag provade gymnastik och hatade varje ögonblick. Nä, jag ville få röra mig fritt till musik.

Första riktiga teatererfarenheten

När jag insåg att dansdrömmen inte skulle gå i uppfyllelse, då skiftade jag fokus och ville bli skådespelare. Problemet var att jag var jätteblyg. Jag har alltid haft felaktiga föreställningar om allt möjligt, och en av dessa idéer var att skådespelare var modiga och orädda. Redan där passade jag inte in i mallen. Ändå var jag modig nog att söka sommarjobb som skådespelare och som 16-åring fick jag äntligen tillfälle att stå på scenen i ”Loranga, Masarin och Dartanjang” av Barbro Lindgren.

MOD – en svårslagen upplevelse

Under vinterhalvåret 1992-93 upplevde jag min allra bästa tid. Då hade jag fått ett ”riktigt” teaterjobb på Västerbottensteatern i uppsättningen ”MOD” och min lycka var total. Repperioden var tuff och utmanande, men så oerhört spännande. Jag längtade efter att få cykla till teatern på morgonen och ville inte fara hem på kvällen. I korthet var det något av det häftigaste jag upplevt i mitt liv. Efteråt var det svårt att nå samma kick så jag tror faktiskt jag var lite deprimerad. Men så kom teater buxbom.

Lita på känslan

Det var inte exakt det jag sökt, men en möjlighet att få spela teater igen. Teater buxbom var en fri grupp som existerade under några år på 1990-talet. Jag kom med 1996, och 1997 hade vi fått en bra summa pengar för uppsättningen ”Flickan i skogen”. Jag gillade inte berättelsen och fick spela ”tönten”. Det gjorde lite ont i hjärtat, trots att det var huvudrollen. Repetitionerna gick ändå hyfsat, men jag kände ingen respekt för regissören. Han fick folk att må dåligt med sin petiga och flamsiga attityd. Jag kände tidigt att något inte stämde.

Utskrattad och förnedrad

Brytpunkten (inte minst psykiskt) kom en dag då vi fick i uppgift att lära oss en dikt utantill. Sedan skulle vi stå rakt upp och ner inför gruppen och recitera dikten medan de andra skulle söka efter ”tics”. Någon viftade med tårna, en annan slängde med håret, jag klappade nervöst med ena handen mot låret. Det är något jag aldrig skulle göra i en pjäs, och som givetvis var ett uttryck av ovilja mot övningen. Regissören skrattade och pekade varje gång det blev ”fel”.

”Där, och där… Där! Hahahahaha!”

Känslighet är en styrka, även när det gör ont

Då jag kom hem den dagen låste sig allt inombords. Jag vägrade komma till jobbet dagen efter och svarade inte i telefon när någon ringde för att fråga hur jag mådde. Jag gjorde mitt bästa för att nysta ut det jag kände, men det var nästan omöjligt. Hela jag var låst och stelnad. Idag kan jag se varför. Inte minst för att jag kände mig förlöjligad och utskrattad utan även för att jag fångat upp hur alla andra hade känt sig. Det var det som skapade mitt inre kaos, men det var också den händelsen som gjorde att jag valde bort teatern helt. Jag ville aldrig mer utsättas för något liknande.

Öppenhet och sårbarhet kräver mod

Många gånger under tiden jag jobbade som skådespelare kunde jag uppleva en motvilja mot att ställa mig på scen, trots att jag samtidigt ville. Numera vet jag att många skådespelare känner på det sättet. En del är så dåliga innan en föreställning att de till slut inte våga gå ut på scenen alls. Jag kände instinktivt att sårbarhet var viktigt för att nå ut, men att våga visa sig öppen och sårbar kräver mod. De allra bästa skådespelarna har det modet. För min del krävdes det en trygg miljö och förtroende för gruppen – och inte minst för regissören.

Behovet av stöd

Till mitt stora förtret innebär allt konstnärligt skapande att man måste våga släppa på rädslorna och öppna upp för inspirationen och uttrycket. Så även skrivandet. Du måste våga vara sårbar. Men hur hittar man tryggheten när man inte kan lita på andra? Det bästa svaret stavas erfarenhet. Med erfarenhet ökar självförtroendet och du vågar stå kvar i dig själv. Dessutom måste du vänja dig vid att vara öppen och därmed sårbar.

Egentligen är det rädslan för att bli sårad som gör ont, inte det öppna tillståndet i sig. Precis som kärlek aldrig gör ont, men rädslan att förlora den.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.